Under första halvan av 1970-talet väcktes tankar på att starta en normalspårig museijärnväg i mellansverige. Intressegruppen hade sitt säte i Västerås, varför en inriktning på forna SWB eller närstående banor blev naturlig.
Från början fanns lösa planer på en musiejärnväg mellan Sala och Råsboda längs forna Sala-Gysinge-Gävle Järnväg. Planerna ledde inte till något konkret, istället bildades 1975 Musieföreningen Stockholm-Wästerås-Bergslagens Järnväg (mfSWB), vars första mål var att från SJ köpa ett före detta SWB-lok och rusta upp till SWBs 100-årsdag i september 1976.
Efter diskussioner med Stockholms Ånglokssällskap (SÅS) togs inköpsrätten på fd. SWB H3 58 över 1975.
Under försommaren 1976 transporterades loket till föreningens tillfälliga hemstation i Enköping. Efter en revision under bar himmel, till stora delar i regn, blev loket färdigt till jubileumsresan i slutet av september samma år.
Den nystartade föreningen insåg snabbt att tak över huvudet skulle krävas om man skulle överleva. Lämpligt lokstall fanns i Sala, där man fick möjlighet att hyra en stallplats av SJ. Ambitionerna var stora, och inte mindre än 15 fordon var inköpta, under inköp eller skänkta till föreningen 1977. I Stockholm hade en egen sektion bildats och man hade från Saltsjöbanan övertagit en elmotorvagn och två släpvagnar.
Från SJ hade föreningen TGOJ Y3 128 på avbetalning, men loket stod på skrotplatsen i Vislanda och att få hem henne därifrån skulle kosta drygt 40000:-. Från Järnvägsmuseum hade man förutom 58:ans systerlok, SWB H3 56, även TGOJ M3 49 på deposition, där det sistnämnda stod under pressening i Boden!
Tanken på en egen järnväg väcktes återigen 1977 efter ett par resor på nedläggningshotade Uppsala-Enköpings Järnväg, men eftersom kommunen inte kunde bidra med några ekonomiska medel riktades tankarna åt andra håll.
Till Nora
Under vintern 1977 – 1978 var Nora Bergslags Järnväg (NBJ) nedläggningshotad, och på eget initiativ hade trafikinspektör Ragnar Nordenmalm skapat en intressegrupp för bevarande av järnvägsmiljön i Nora. I december for styrelsen för mfSWB upp till Nora för att undersöka vad som fanns kvar av intresse. Redan under resan tillbaka till Västerås var beslutet i princip redan fattat, föreningen skulle vara med i bildandet av en museijärnväg med Nora som utgångspunkt!
Det skulle dock dröja fram till 1982 innan något verkligt beslut i frågan om ett järnvägsmuseum i Nora och musiejärnväg Gyttorp-Nora-Ervalla togs, eftersom NBJ begärt 2,5 miljoner kronor för mark och byggnader. Genom åtskilliga bidragsansökningar lyckades till en del av kapitalet uppbådas genom statligt anslagna medel. Fram till 1/1 1986 hade NBJ verksamhet kvar i Nora, varför något övertagande inte var att tänka på. Däremot började en allt större del av bolagets lokstallar, verkstäder och personal användas av föreningen för den egna verksamheten.
Under sensommaren -88 firade föreningen sitt 10 årsjubileum i Nora med pompa och ståt. Ett tiotal inbjudna föreningar besökte Nora och det fantastiska vädret bidrog till ett lyckat arrangemang.
Det ökade ansvaret som en egen musiejärnväg innebär började rejält märkas vid den här tiden, både fordons- underhåll och framförallt banunderhåll gjorde sig obönhörligen påmint.
Föreningens fordonsflotta omfattade cirka 100 fordon under jublileumsåret 1988, tio år senare var det nästan det dubbla. Länge drogs, kördes eller transporterades i princip allt man hade möjligthet att ta hand om hem till Nora. I dagsläget har fordonsbeståndet minskats något, och en viss fokusering på vad man ska spara på har tvingats fram.
I samband med att NBJ slutgiltigt lades ner 1986 blev även järnvägen mellan Gyttorp och Bofors ledig. Efter ett par års sporadisk musietrafik i samband med speciella arrangemang togs 1998 ett beslut om trafikstopp på banan efter en urspåring i Öfalla. 2004 väcktes tankar att med hjälp av EU-pengar rusta upp banan, och närmare 10 miljoner kronor plöjdes ner, främst i form av nya sliprar.
Tyvärr räckte inte pengarna hela vägen fram och projektet avslutades innan hela banan rustats upp. Idag körs endast delvis trafik med rälsbuss på den drygt 4 mil långa järnvägen, men delar av banan är i så pass gott skick att endast mindre arbeten behövs innan banan återigen går att trafikera med lok och vagnar.